Etiketter

lördag 22 februari 2014

kontraster

Vad är skidåkning? Längdåkning, backhoppning, liftåkning? Vissa verkar ha en vilja att kategorisera skidåkning och förhärliga vissa typer och dissa andra. Helt fel tycker jag! För mig är det kontrasterna och möjligheten att använda de resurser man har till att glida fram på snö som är viktigast. Jag älskar att köra 2000+ fallhöjd i 70cm puder, men jag kan också finna stor glädje i att gå upp 20 gånger för Hammarbybacken i stockholm under 2 timmar. 

Mattias Lidgren och Jag
Den här veckan vart kontrasterna och variationen ordentlig. Den startade i Storulvån med min sons första topptur. Pelle gick på sina längdskidor med hudar upp och jag bar hans alpinpjuck och skidor. Han letade efter Yetispår (snowbordåkare på snöskor) och  jag var så stolt. 

Pelle beredd att rycka hudarna :-)
På tisdagen drog jag och Denny en chansning och stack upp till Vålåstugorna för att göra tre fjälltoppar. Vädret var skit men skulle enligt prognosen bli bättre framåt dagen. I bland kommer väderluckorna tidigare i bland senare. I det här fallet senare. Så det vart en tupplur i Vålåstugornas nödrum och sedan skoterfärd hem igen. När vi vände hemåt hade vinden mojnat men vår tidsram hade redan spruckit. 


Denny väntar ut vädret i Vålåstugorna
Onsdagen skrev jag om i förra inlägget och den innehöll finväder, finsnö och brantåkning. På torsdagen åkte vi ner till Stockholm för att hälsa på Matildas släkt. Jag passade på att köra Hammarby 2h, en tävling där man ska gå och åka så många varv som möjligt i Hammarbybacken under två timmar. Kontrasten från gårdagen i Lunndörren kändes enorm. Jag gick som vanligt ut lite för hårt och ledde efter en dryg timme.  Mattias Lidgren jagade mig och var snabbare uppför men långsammare i bytena och utför. Till sist orkade jag inte hålla undan längre och han gick om och vann på 21 varv. Mina sista tre-fyra varv gick löjligt sakta och jag är glad att jag kunde gå i mål som tvåa på 20 varv. Jag är imponerad av hur många som kom till start och som vanligt när Emil och Camilla är inblandade var arrangemanget på topp. Tack!

   Den här typen av tävlingar kanske inte borde kallas skidalpinism då det "alpina" momentet saknas i en pistad backe. I skidalpinism ska den åkare som behärskar alla momenten inklusive utförsåkning premieras. Inte bara maximal syreupptagningsförmåga och snabba byten. Kanske skulle dessa tävlingar heta Skidbestigningstävlingar? Hur som helst gillar jag dem. De ger en motivation att träna lite hårdare och skaffa sig den styrka som behövs för att köra lite längre och hårdare i bergen. Hur du än vrider och vänder på det så måste du upp till toppen på de åk du vill göra och det finns inte alltid en lift eller helikopter i närheten. I det pussel av färdigheter som krävs för att bli en komplett skidåkare är min svagaste pusselbit att gå snabbt uppåt. Så istället för att sitta hemma och gnälla så ställer jag mig gärna på startlinjen för att få stryk av någon längdåkare. Jag vet att när jag kommer hem är jag en lite bättre skidåkare och det är det viktigaste ;-)

För att knyta ihop säcken så kan jag konstatera att denna vecka innehöll familjetur under trädgränsen, pissväder i Vålåstugorna, brantåkning i Lunndörren och stadsrace i Stockholm. Jag skulle inte vilja byta bort något. Omväxling förnöjer...

fredag 21 februari 2014

lunndörren

Att få till en tur med tre småbarnsföräldrar och världens hårdast arbetande skidfotograf, i jämtlandsfjällen i bra väder är som att få alla planeter i solsystemet att stå på rad. Men nu hände det i onsdags. Jag, Mårten Pettersson, Tobias Granat och Mattias Fredriksson möttes upp på stationen i Undersåker för gemensam avfärd mot Valbo. 


I lunndörrsfjällen finns tre fina U-dalar, Lunndörren, Storådörren och Lillådörren. Här finns Sveriges högsta fjällväggar och flera av dem har fina rännor för både klättring och skidåkning. I dag var det arbete för Mårten och Mattias, så för att hinna med fotograferandet valde vi den närmaste rännan som med jämtländska mått är relativt frekvent åkt.

Tobbe tar täten upp mot insteget.

Den här väggen körde Jag, Mårten och Tobbe för två år sedan. Linjen är det sammanhängande s formade snöfältet

Mattias imponerade idag med stabila färdigheter både upp och ner. Dessutom med en rejält tung kamerarygga

Mårten njuter av hur fint man kan ha det på jobbet i jämtland


Tobbe på väg ner i rännan med Mattias redo.
Fantastiskt trevlig dag. Jag gillar verkligen lunndörren ur ett skidperspektiv. När jag är klar med alla mina toppar kommer det här vara ett av de ställen jag vill hänga mycket på.

lördag 8 februari 2014

långt, långt bort.

Det finns några toppar i Jämtland som ligger riktigt långt bort från närmaste väg. Två av dessa är Sjevlle och Strååhte i norra Sösjöfjällen. Med en skoter så kommer man till norra Stor Burvattnet, därifrån är det en 22km runda om man vill göra bägge topparna.


Mattias på väg upp från Stor Burvattnet.
Jag gillar verkligen dessa fjäll. Inte de högsta i Jämtland, men ofta bra fallhöjder. De låga starthöjderna gör att man dessutom får ett par hundra fallhöjdsmeter med fin skogsåkning. Att det är ett av Jämtlands snörikaste områden är en bonus.

Vi hade även tänkt göra Aallejegaejsie som syns här på bilden.
Ursprungsplanen var att även göra norska Aallejegaejsie, men vi insåg att det skulle bli tajt med tid om vi ville hinna tillbaka till bilen innan mörkret. Synd, jag tror att sydsidan ner mot strååthe kunde ha varit riktigt fin. 

Mattias på väg upp på Strååthe under en sällsynt lucka i molnen.
Om man fick drömma så skulle alla turer vara som en vårtur i Norge med bra väder. Tyvärr så är det inte alltid vår, eller bra väder eller att jag är  mer än två veckor i Norge. Dessutom bor jag i Jämtland så i stället för att sitta hemma så får man ta vad man haver och ofta blir det flatljus och halvmeters vindskavlar. Jag måste erkänna att det finns en charm i det också. Dessutom dyker det då och då upp fantastiska åk som man annars hade missat.


Vaeride


Efter målgång var jag osäker på min placering. Trots att jag körde fel i fjol och verkligen försökte köra rätt i år så missade jag i Björnen (något jag inte var ensam om. Tycker sjukt synd om Olof Häggström som missade ett guldläge av samma anledning) Tror jag bara förlorade några minuter på detta, men det kändes ändå lite trist. När man kommer i 70km/h och är supertrött och det är mörkt så går det inte att ha för täta banmarkeringar. 

Vid prisutdelningen dagen efter var det fortfarande ingen som sett ngn resultatlista. När Jag, Fredrik Sätter och Anders Burman vart uppropade så trodde jag att det ändå hade räckt till ett brons i H40. När jag får se resultatlistan på Facebook nästa dag och där är etta i H40 inser jag att ngt är fel.

På grund av dåligt väder har tävlingsledningen strukit första stigningen i tävlingen och sedan lagt till ytterligare ett varv i sista stigningen. Vid min varvning gick jag genom målet två gånger och fick således en för snabb tid. Klantigt av mig. Jag påpekar detta efter målgång till en av funktionärerna. Han svarar att det inte ska vara ngt problem då de kommer se att jag har två sluttider och ta den sista.

När den nya reviderade resultatlistan kommer några dagar senare är jag fyra och slagen av Christer Köhler från Umeå. Grattis! Så jag blir utan medalj, trots att Gunnar Andersson i sista nr av Åka Skidor lovat att alla som tävlar i skidalpinism ska få medalj ;-) 

Jag tackar arrangörerna för att de tar tag och ordnar en tävling, dessutom verkar de verkligen vilja göra en bättre och bättre tävling för varje år så nästa år tror jag det kommer bli ännu roligare. Tack!

Nu längtar jag till Fjällmaraton vinter, då blir det dagsljus och körning på fjället. Dessutom avslutas det med över 1000 fallhöjd offpist i ett svep :-) Glöm inte att anmäla er!