285 mil till paradiset.

Ta söderut från östersund och sikta mot Ardeche i Frankrike. 285 mil senare har du kommit bra nära paradiset . Men först lite mer från Chamonix. Vi fastnade lite i trailrunning träsket och la sista dagen på att springa upp i Berarddalen. Otroligt fint och kul att se hur den här dalen ser ut på sommaren. Sist jag var här var Denny och jag på väg ner efter lavinincidenten på Glacier Mort. 

vi stötte ihop med Lisa Edström i Chamonix och hon gjorde oss sällskap på turen. 

Lisa och Matilda på väg hemåt

Lite alpängar innan lunch i Le Buet

Om du gillar fin klättring, roliga bad i 24° strömmande sötvatten och idylliska miljöer. Åk till Ardech. Här har ett flertal floder skurit sig fram genom kalkstenen och skapat ett fantastiskt kanyonlandskap. På väggarna runt om i området finns en uppsjö av olika klätterställen. När du tröttnat eller är för varm är det bara att knyta ur sig och gå och bada i det fräscha vattnet som flyter fram bland klippor, sandstränder och små forsar.

I går kväll tog vi ett litet kvällsdopp nere vid en liten öde strand. Där låg den här labradoren och latade sig. När det vart för varmt tog den ett dopp, simmade runt lite i floden och sedan kom den upp och la sig bredvid oss.

Man behöver inte drömma sig bort här, men det är lätt hänt i den här avslappnade miljön

cosmic arete

Efter gårdagens löpning var det dax att ge sig upp på höjd och klättra lite. För Matilda är det första gången här i Chamonix och då måste man klättra Cosmic Arete. Vi tog det rejält lugnt på morgonen för att slippa morgonrusningen på turen, som är en av de mest populära turerna i dalen. Vid 11tiden var vi vid insteget.

på väg ner från Aguille du Midi (som är vid masten i bakgrunden) till insteget

här ser man hela turen, som startar på det nedre snöfältet. Sedan följer man kammen upp till toppstationen på Midi 

Vi hade inget replag bakom oss och bra långt fram till nästa replag. Vi klättrade på bra och kortrepade, och gick löpande om vart annat. När vi var framme vid cruxet (en kort 4c repa) hade det kört ihop sig rejält. Vi hade fyra replag framför oss som stod och väntade.

Jämfört med sist jag klättrade den här turen (juli-10) var det enormt mycket snö.

 Det var bara att sätta sig ner och vänta... Vi tog lite fika. Tyvärr tog det rejät med tid sista biten då replagen framför oss skulle pitcha upp. Jag gick på och fick en utskällning av en uppjagad tyska. Jag skällde tillbaka. Är man långsam släpper man förbi...

trailrunning eller terränglöpning?

Här nere är det mycket fokus på terränglöpning, eller trailrunning som det nu heter om man vill vara lite cool. Chamonix har ett enormt nätverk av vandringsleder och stigar, mycket är brant upp eller ner, men det finns en del fina stigar som startar från liftarna och sedan håller höjd längs dalens sidor. I dag vart det 1255 fallhöjd. Jobbigt att springa så länge utför när man är ovan.

Man vill inte komma fram när man är ute och springer. Det är så fint och så rolig terräng att man bara vill fortsätta.

Aiguille de l´Index 2595m

 Vi anlände till Chamonix i förrgår kväll. Igår var det molnigt och lite regnskurar så vi tog bilen upp mot Le Buet och snörde på löparskorna för en skön runda upp mot Aiguille Rouges. I dag hade det lovats lite bättre väder på förmiddagen så vi satsade på en kortare klättertur. Dagens mål var Aiguille de l'Index 2595m. Kändes skönt med lite lägre höjd första klätterdagen.

Aiguille de l'Index, turen går upp i rasbranten tills man kan vilka vänster på ett snö fält. Därifrån traverserar man ut till den vänstra ryggen och följer den upp.

Turen bjöd på lite mer svårighet än vad vi hade tänkt oss då traversen in till SE ryggen gick över snö och vi hade lämnat både yxa och stegjärn nere i byn. Väl framme vid "insteget" knöt vi in oss. Första repan var 4c och kändes bitvis lite läskig med mycket repdrag, och storskor på fötterna. De andra replagen som vi såg klättrade i friktionsskor. Efter det lättade det och resten av vägen till toppen bjöd på oerhört fin klättring. Inte konstigt att den är med på Gaston Rebuffats lista över Chamonix 100 bästa turer.

Matilda på väg ner för en av pinacklarna på tredje replängden.

Nerfärden ska enligt föraren göras till Col de l'Index på en firning, och sedan scrambling och neråtklättring. Det sket vi i och drog två firningar till och var sedan nere i rasfri terräng. Vi fick offra en slinga men det var det värt.

En fika vid index liftens bergstation fick avsluta turen.

Nu är det slut...

Så är det då över med skidåkningen för mig. Förhållandena i jämtlandsfjällen är fortfarande riktigt bra, med mycket snö på flera håll. Antagligen är det bra åkning i flera veckor till. Kolla in.Skantz blogg från förra veckan. Jag och Matilda drar dock söderut och har siktet inställt på lite alpinturer i Chamonix och efter det lite sportklättring i Ardeche. När vi kommer hem antar jag att det är slut här.  Jag kollade igenom bilderna från säsongen och har gjort en liten "Best of" eller i vissa fall "worst of" :-)

Dyrast misstag, att spräcka bandtunneln på skotern. Körde på en sten i noll sikt på väg upp mot Helags.
 Totalkostnad: 25000kr. Tur att man var bra försäkrad...

Värsta upplevelse, Dennys halvkilometers lavinsurfande på Glacier Mort. När Denny försvann ner över klipporna trodde jag att det var kört.

Mest lössnö, Borgafjäll i slutet av februari. Det var bara att köra överallt i skogen, man studsade fram mellan översnöade stenar, rotvältor och små dropp.

Årets bästa överraskning, Himmelsraften, massor av roliga rännor och linjer. bra skidåkning från topp till botten. Man behöver inte "vaska" många av de 600 fallhöjdsmetrarna.

Årets näst bästa överaskning, Lievkiesåajja, låga förväntningar och få fallhöjd visade sig ändå ge 300fallhöjd fin åkning på Östsidan. (vänstra flanken på bilden)

Årets sämsta väder, en hel veckas regn blåst och supervarmt i mars, Skulle göra 15 toppar men åkte hem uppgiven och förkyld efter 5st. Riktigt deppigt.

Årets Längsta tur i tid, traversen över Bunnerfjällen från Storulvån till Vålådalen med Mårten Pettersson och Johan Ranbrandt. Årets jobbigaste tur, Dag två i Keb Classic.

Årets bästa väder, efter regnet i mars kom det MASSOR med snö i jämtlandsfjällen, och april visade upp flera episka dagar med 22 april som kronan på verket.

Årets premiär, att köra min första skidalpina tävling, var galet jobbigt men i efterhand riktigt roligt. Ett silver i Min åldersklass var en extra bonus :-)

Årets bästa topptur, Toulpagorni. En tur som hade allt. Bra väder, puder, brant åkning, crusing,  och en firning.

Om Man summerar säsongen i siffror får man följande;
-73 skiddagar totalt
-62 topptursdagar
-48st nya toppar
53 000 fallhöjdsmeter på hudar.

Det var siffrorna det. Tack till alla mina grymma skidpolare,  för en riktigt lång och rolig vinter

Hurrungarne del 3

Efter några dagar i Turtagrö kändes det som vi gjort alla toppar med åkbara sydsidor. Att göra Storen skulle varit roligt, så det var vad som höll oss kvar. Vår plan var att gå upp Slingsbyrute, via slingsbybreen. Under vilodagen tog jag en lite mindre topp medan Mårten gick upp till hytta på bandet och kollade in traversen mot slingsbybreen. Även här var det superhårt och omöjligt att göra med stighudar. Vi sket i Storen och drog till Spiterstulen i stället  på kvällen.

Ungefär 100 norska småungar i gummistövlar  på väg mot svellnosbreen. Imorgon skulle de upp på Galdöpiggen.... Till tops!

När vi vaknade snöade det ute och molnbasen var på ca 2000 meter, Ingen av oss var särskilt peppad men vi tog oss iväg upp mot Lindbergstinden, 2120m. Väl på toppen kände vi att vi lika gärna kunde ta en topp till så det vart Bukkehöe, 2314m

Mårten på dagens första topp, Lindbergstinden. Bukkehöe i bakgrunden.

För att slippa nerklättra kammen, tog vi en kort firning och kunde sedan åka skidor ner.

Efter den var det bara att fortsätta. Det vart totalt 5 toppar över 2000meter. Dock låg de fint till och dagen summerades till strax under 2000 fallhöjd.

Mårten rullar upp repet efter nerfarten över glaciären.

hurrungarne del 2

dagens två första toppar, Midtre och  Store Ringstind

Dagens mål var Stora Ringstind, en av norges mest klassiska toppar. Vi tog det rejält lugnt på morgonen då temperaturen fortfarande var låg och allt rejält hårt. Vädret var dock klart och vi räknade med att syd och sydvästsidorna skulle mjukna fram mot eftermiddagen.  Tyvärr är den åkbara sidan på Stora Ringstind östvänd. Vi toppade ut vid ett tiden, då snön var som minst hård och fick några ok svängar ner.

Mårten på väg in i Ringsbottndalen

Passagen upp till Ringsbreen var hård och det var skönt med stegjärn på här, på ner vägen hade snön mjuknat och det var ett fint åk.

Nästa topp, Midtre Ringstind är sydvästvänd och bjöd på perfekta förhållanden. 10-15 cm upptinad snö på en hård och stabil grund. Klättringen upp gick fort och är ca 45° med någon lite brantare passage. Åkningen ner var superfin och letade sig ner genom klipporna något höger om den direkta falllinjen.

sydvästsidan på Midtre Ringstin

Nästa topp var Austre Ringstind, som påminner om Midtre men är något mer västvänd. Även här bjöds det på fina förhållanden och ännu roligare skidåkning, då man fick göra lite mer vägval mellan klipporna.

Totalt sett en riktigt fin tur med tre 2000 meters toppar.

Mårten på väg ner för Midtre Ringstind

Dagens sista topp, Austre Ringstind.

hurrungarne, del 1

Mårten Pettersson på Elevenate och jag skulle åkt till Lyngen för att göra en travers av lyngenhalvön i nord-sydlig riktnig. Men när vädret visade regn hela veckan så ändrade vi planerna och åkte söderut i stället. Målet var Hurrungarna och Turtagrö. På vägen ner stannade vi i Venjedalen i Romsdalen för att förhoppningsvis kunna göra ett försök att åka Stora Venjetind, ett åk som jag velat göra hela vintern.

Stora venjetind i moln...

...och utan moln.

När vi stack från Östersund såg prognosen ok ut, möjligen lite kallt för att snön skulle hinna mjukna högst upp. På morgonen när vi vaknade var hela Venjetind klätt i moln. Prognosen var oxå ändrad och vädret skulle inte bli bättre under dagen. Att åka ett så här pass seriöst skidåk (flera 50° passager i exponerad terräng) i flatljus och dåliga snöförhållanden skulle bara vara dumdristigt så vi packade ihop och begav oss mot Turtagrö. Vi missade fönstret med en dag. Hmm... nästa år kanske.

Vi anlände till Turtagrö vid tvåtiden och valde en lite kortare tur. Steindalsnosi 2025m och sedan vidare till Fannaråki 2068m för att sedan åka ner i Helgedalen och lifta tillbaka till bilen.

Fannaråki och Steindalsnosi

Mårten på väg upp sistas biten till toppen på Fannaråki

Vi hade inga stegjärn eller yxor med oss då vi trodde det inte skulle behövas. Dock var det stenhård snö på höjd och sista biten upp i sadeln mellan fjällen vart lite mer spännande än nödvändigt. En sluttning som man nästan kunnat gjort på hudar i bra snö, var helt plötsligt rätt äcklig.

På toppen av Fannaråki ligger Norges högst belägna hytta. 

Det finns lite att göra i Jotunheimen. Man blir stressad av att se så mycket berg.