klöverfjället, 1303m

Erika Ranbrandt 

Förutom att vara det fjäll jag varit upp på näst flest gånger (Getryggen 1:a, räknar inte skutan) så är det oxå det fjäll jag tagit mig upp på, på flest olika sätt. Till fots-check, skidor-check, snowcat-check, helikopter-check... Idag var inte en av de bästa gångerna. Kraftig vind och hög lavinfara efter de senaste dagarnas snöande och blåst gjorde den annars så episkt fina östsidan oåkbar. På toppen kund vi se hur Magnus och hans catskigrupp från 69° nord hade löst ut en lavin i den laddade ravinen på jengen.

Ett av de vanligaste ställena för en lavin i borga, ravinen på Jengen. Ett suveränt fint åk som man bör ha lite respekt för.

Nerfarten gick via ravinen ner. Åkningen var lite bättre än förväntat då det i alla fall var jämn och inte bristande vnindpackad snö.

SM i skidalpinism

Efter en del ångest var det dags för SM i storulvån. Hade inte så höga målsättningar, ville gärna slå Mårten Pettersson som jag turar mycket med. Kunde bli roligt med en "kompisfajt". På grund av en förkylning som suttit i ett tag hade jag inte tränat på länge och inte haft möjlighet att prova tävlingsutrustningen, Racepjäxorna från Dynafit var oxå ett par mm längre i sulan än mina TLT5:or så jag hade inte kunna använt dem i mina ordinarie skidor (Dynafit Broad Peak), utan gått och väntat på ett par Dynafit PDG skidor som skulle monteras efter de nya pjäxorna. Tyvärr drog det ut på tiden, så jag fick till sist låna ett par av Patrik Nordin till tävlingen (Tack).
 
När jag kom upp till Storulvån på fredag kväll så vart det en korttur upp till trädgränsen för att kolla att allt funkade. På lördag var det rätt blåsigt så banan fick bli två varv på getryggen uppdelat i två loopar, totalt fyra stigningar. Första backen upp var en chock för kroppen, då uppvärmningen var rejält bristfällig. Jag hade nog inte räknat med att det skulle bli sådant tempo från start. Tror att jag inte var under 190 i puls någon gång. Vid bytet till utförsåkningen slutade det med att hudarna blev ett ormbo under jackan då det blåste så mycket att de inte gick att vika ihop. Flatljus, snödrev och rejäla vindskavlar borgade för en jobbig utförskörning. De två följande looparna gick bra och jag hittade en ok rytm. Fjärde stigningen var lite segare då jag hade börjat bli trött i musklerna. Väl i mål kunde jag konstatera att min insats hade räckt till ett SM silver i H40, endast slagen av suveräne Anders Burman. Förvisso inte det största startfältet i min klass, men ändå extremt nöjd.
 

medaljens baksida :-)

Om någon frågat mig 100 fallhöjd innan sista bytet om jag skulle vilja köra någon mer tävling så hade jag sagt nej. Men så här i efterhand känns det som det var rätt kul ändå. Utrustningen fungerade perfekt och nere i skogen där snön var lite mjukare gick PDG skidorna riktigt fint trots sina smala mått. Kommer säkerligen att använda denna setup till längre turer i bra förhållanden där utförsåkningen inte är väldigt krävande.

Col Du Tour Noir 3535m

Idag blåste det 10km/h på toppen av Grand Montes och var -22°. Så vi satte av vid 9.30 tiden mot liften och var uppe på toppen av Grand Montes ca 10.30. Trots att det är otroligt mycket snö nere i byn så är det klart mindre där uppe än i fjol. Jag vet inte om det är vinden som fört bort allt eller om det bara snöat mindre. Efter en inte helt självklar skråning ner till Argentiereglaciären satte vi på oss hudarna. När vi tittade upp mot nordsidan på Courtes såg det mer eller mindre otroligt ut att vi kört där ifjol.

Amethystesglaciären är den vänstra i bilden, med de tydliga isfallen.

Efter att vi korsat Argentiereglaciären vände vi upp på Améthystesglaciären Där var det bara att borra ner huvudet och mata på 1000 fallhöjd i riktigt kallt väder. Otroligt vacker utsikt från colet, men peppet infann sig aldrig idag då vi visste att det var vindskravel och bitvis bristande hela vägen ner igen.

italien, la dolce vita!

Dagens mål var Col du Tour Noir. Långt bort, många fallhöjd och hög höjd. Perfekt. Så vad gör då de hårda alpinisterna när toppen på Grand Montes är stängd för att det blåser 100km/h och är -22°? Jo då åker man till Italien och svullar pasta, pizza och  dricker kaffe i världsklass. Eventuellt somnar man på en bänk i solen också.

Kan man sitta sitter man, kan man ligga ligger man. 

Jimmy hade pratat med en guidekollega som hade hittat ett bra ställe i Courmayeur där det fortfarande fanns orörd åkning som klarat sig undan vinden. Så vi började med att dra högst upp i systemet. Där var det kallt som f...n. Efter en rejält lång skråning i bristande vindpackad snö var det en kort hike upp över en sadel.

Där öppnade det upp sig men så hade det även gjort för vinden. Rätt dålig åkning första halvan av åket. Andra halvan var helt ok, 3-4dm opåverkad kallsnö på läsidorna av åsarna ner mot Val Veny. Sedan en lååång travers hem. Ganska likt ett Åre åk fast tre gånger så stort. 2 timmar runt och 300 fallhöjd med ok åkning.

Efter det vart det full fokus på pizza och kaffe. Det är trevligt, men vi vill gärna ha lite varmare nu och mindre vind. Känns lite frustrerande att sitta här med alla bergen runt sig och vara låst av instabila väder och snöförhållanden.

Aiguille de bérard-Bréche bévoty, 2600m

Igår var det vilodag. Efter lavinincidenten hade vi fantastiskt bra åkning i Bérarddalen i förrgår. Så vi satsade på bästa möjliga åkning idag och styrde mot Aiguille de Bérard. Nerfärden från toppen var grymt bra. 50cm kallpuder och gott om plats att lägga egna spår.

När vi kom ner var det bara ett att göra. Upp igen! Det enda jobbiga besluten idag var om man skulle satsa på stora feta surfsvängar och bränna all fallhöjd eller dra ner radien och hinna njuta lite mer ;-)

På väg upp igen...

Stefan hängde med oss i dag, ser inte ut som han är helt missnöjd...

nöjdare än i förrgår.

Stanna! Stanna! Stanna!!!

För några år sedan var jag med om en forsränningsolycka, där jag mer eller mindre omtöcknad lyckas kravla mig upp på stranden efter att befunnit mig i vad som närmast kan beskrivas som en tvättmaskin. När jag lyckas ställa mig upp ser jag en bekant ligga och snurra i en vals. Alla guider är upptagna med att rädda folk till höger och vänster. Jag är vid det tillfället helt säker på att jag ska få se en människa dö utan att kunna göra något åt det. Idag hände det igen.

Vädret fortsätter att vara kallt. Så att hika nordsidor känns inte så lockande. Vi satsade därför på ytterligare en tur i Aiguilles Rouge, Point Alphonse Favre på 2788m och ner mordsidan via Mort Glacier. Vi kommer med andra eller tredje kabinen upp från La Praz. Index liften går åter så rätt snart är vi högst upp i systemet. Slänger på hudarna och börjar spåra upp mot colet, de tidigare spåren har drivit igen och det är rätt hårt. Av med hudarna och en travers längs sydsidan av Aigulle du Belvédére tills man kommer till den tydliga stora rännan som man ska upp för.

Rännan upp på Aiguille du Belvédére

Här var det oxå hårt och stabilt, bitvis ganska jobbigt med breda skidor. De spår som fanns övergick ganska snart i en Boottrack vilket var rätt skönt. 

Sista biten upp är en kort kamvandring innan det planar ut ett litet tag, sedan brantar det på igen när man ska upp på förtoppen.

På förtoppen får man en bra överblick över toppen av åket. Det såg ganska bra ut, relativt jämnt och inte så mycket vindskravel. Kanske skulle vi med lite tur ha 3-4 cm med "grepp" snö att svänga i. Att det skulle vara löst fanns inte på kartan efter allt hårt vi kört senaste dagarna. Det hade ju varit betong på nordsidan av Col du Belvédére och det här var samma aspect och höjd.

toppen av åket sett från förtoppen.

Av med stegjärnen och på med skidorna igen för en kort men fin sista bit upp till toppen.  Denny får börja åka, det visar sig vara lite vindpackat men bara ett tunt skikt och sedan 10-15cm löst under.

Det ser helt enkelt rätt bra ut från min punkt på kammen. Då släpper hela skiten. Big time. Från kant till kant. Brottkanten är inte särskilt djup. Kanske 15-20cm men allt dras med och trycks ihop mot mitten då hela åket är lite skålformat. Jag ser Denny fara med och tänker att han måste få stopp innan första klippbandet kommer. Nu axelererar det hela ordentligt och jag ser bara Dennys ena skida sticka upp när han far över kanten på klippbandet som är 10-15meter högt. Nu dör han tänker jag, och jag kan inte göra ett skit. Slår han inte ihjäl sig så kommer han få all snö över sig efter klipporna. Efter en kort stund dyker han upp igen, vid liv. Nu har han åkt med 3-400meter och är på väg mot nästa klippkant som är betydligt större. Jag hör mig själv säga stanna, stanna, stanna! Denny har hela tiden pumpat sig utåt ur lavinen med skidorna och lyckas komma ur precis ovanför klipporna. Jag ser att han verkar ok. lavinen som började som en grund flak/lössnölavin har nu utvecklats till en ren lössnölavin och dundrar på hela vägen ner till botten av Bérard dalen i ett snörökmoln som måste varit 200 meter högt. Hela lavinen måste varit 2km lång. När allt är stilla sätter jag av neråt längs kammen för att inte orsaka ytterligare en lavin.

 Väl nere hos Denny visar det sig att han har klarat sig utan en skråma. Han har tappat ena staven och ena skidan. Skidan kan jag plocka upp på vägen ner och staven hittar vi ytterligare ca 100 meter ner. Helt otroligt. På bilden ovanför kan man se Dennys ingångsspår och det stora klippparti som han for över.

Jag och Denny har tillsammans bokstavligt talat tusentals skiddagar, vi har läst flera böcker om laviner, gått kurser och är inte dumdristiga, så hur kunde detta hända? Det berodde inte på något felaktigt beslut, utan bristen på beslut. Vi hade nog undermedvetet blåst faran över efter klättringen upp. Vi hade rört oss i stabil snö i tre dagar och haft stabilt väder. Så vi tog oss inte tiden att stanna upp och göra en ny bedömning för denna sluttning.  Vi kände oss för säkra. Slutsatsen är att hur mycket erfarenhet och kunskap man än skaffar sig kan man aldrig vara 100% säker i sådana här miljöer. Man måste konstant värdera och reflektera över sin situation. 

BENSA (Beyond ENSA)

Idag skulle vi upp tidigt. Helt klart inte min starka sida så Denny får ansvaret. Vaknade kl 9, då sover Denny fortfarande. Han hade lyckats sova trots larmet, så även jag.
   Jimmy Halvardsson som jobbar här nere som guide hade ledig dag så vi mötte upp med honom och en kompis till honom som hette Stefan. Jimmy hade kört ENSA colouiren för någon dag sedan och det hade varit ok så vi siktade in oss på Brevent för att prova någon av colouirerna bortanför ENSA.

Denny, Jimmy och Stefan rekar insteget.

Det är inte helt uppenbart med vägvalen här, och att bara följa spår behöver inte betyda att man hamnar rätt.  Många vägval här kan sluta i en klättring upp igen. Jimmy ville oxå passa på och kolla lite nytt när han inte hade kunder med sig.

Vi körde på neråt tills vi kom till en brant smal passage. Där kunde man se att de som åkt innan oss hasat bort all snö. underlaget såg nu rejält hårt ut och skiftade i blått. Det hade nog gått att sidsteppa ner  medan man säkrat sig med en yxa. Dock hade Stefan med sig ett rep så det snabbaste var att fira förbi de tio metrarna med is.

Efter det var det bara att köra på. Uppåkt men mjuk snö. Måste varit grymt om man varit här tidigare. Avslutade med en Kaffe i byn. Gött.

Col du belvédére, 2780m

Efter att anlänt och kommit i ordning relativt sent igår hade vi ingen brådska i morse. Väderprognosen lovade rejält kallt och en del vind så alla höghöjdsprojekt lades på is. Målet fick bli nordsidan ner från col du belvédére. Då skulle vi hålla oss under 3000meter och gå upp på en sydsida. När vi satt oss i bilen visade temperaturen -20°, det är kallt nere i byn.

Väl framme vid Flegere liften visade det sig vara 1,5h kö för att komma upp. Grand montes liften stod pga kyla och hård vind så många hade tagit sig till flegere istället. Vi beslöt oss för att åka in till byn och ta en fika och vänta tills 12-tiden då kön borde minskat. Väl tillbaka vid liften hade kön minskat men det visade sig att de stängt index liften som vi behövde för att hinna hela turen med lite marginal för mörkret. Nu kändes det lite motigt då det var för sent på dagen för att tänka om. Vi åkte upp i alla fall och tänkte att i värsta fall får vi väl åka lite liftskidåkning.  Uppe på bergsstationen av flegerekabinen satt vi på hudarna för att komma bort en bit från pisterna. 

Vi bestämde oss för att gå till kl var tre och sedan vända neråt igen. Vid tre tiden visade det sig att vi knatat på så bra att vi nästan var framme vid Col de belvèdère. Lika bra att gå hela vägen. Sista biten var i skugga och rätt kyligt

Väl uppe på Colet fegade vi ur på nordsidan. Kändes helt enkelt för hårt och kallt och långt innan vi skulle vara nere  vid järnvägsstationen i Le Buet. Tillbakavägen ner bjöd på vindpackad bristande skare av värsta sort.

Vi var nere vid bilen vid 16.30, rejält hungriga då vi inte ätit något sedan frukost.